230
brukar ju aldrig tala så här mycket. Men du måste höra, Tony. Jag har aldrig sett min mor, utan att hennes händer varit fullt sysselsatta: alltid ha de omslutit något, ett handarbete, ett barn, ofta en bok. Hon älskar att läsa. Hon samlade oss omkring sig. Vi kommo till de där varma goda händerna. Alltid voro de redo att släppa det de just fattat tag i. När vi kommo, fingo de inte vara upptagna. Jag minns, hur en tillfällig smärta flög bort vid beröringen av dem. Och när man var glad, voro händerna också glada. Hon formade dem till fåglar, till skålar. Hon lärde oss den lustiga leken om Tummetott, och jag tyckte alltid om när hon kom till lilla Vickevire, därför att på lillfingret hade hon en så vacker ring med rubiner och smaragder, en riktig sagoring.
Mina ögon stodo fulla av tårar, och jag vände bort huvudet för att Herbert ej skulle se dem. Med mig hade ingen mor lekt. Herbert reste sig på sitt hastiga sätt.
— Du skulle ha varit med oss därhemma, Tony, sade han allvarligt.
Å, visst skulle jag ha varit det. Jag försökte le, men det var nog ett litet ömkligt och misslyckat leende, ty Herbert lutade sig ned över soffkarmen och såg på mig.
