231
— Du skall träffa min mor en gång, sade han.
I det ögonblicket tror jag, att något knöts fast emellan oss.
Efter den där dagen föreföll det mig ofta, då jag betraktade Herbert, som om jag såge de där ömma, flitiga händerna omkring honom.
XXXIV.
Som av en tyst överenskommelse bildade jag, Kerstin, Bo och Herbert en sammanslutning, som blev oss både till glädje och nytta. Bo och Herbert voro ju ständigt tillsammans, likaså jag och Kerstin. En gång beslöto vi, att vi alla skulle träffas och läsa något.
Det var Herbert, som bestämde Almqvist. Vem hade talat om honom förut? Nu mindes jag, det var Magnus. Men jag hade ej lytt hans råd att läsa Törnrosens bok. Herbert lånade mig nu Jaktslottet. Han tog också med sig en gammal upplaga av Almqvists Songes och spelade för mig. De underbara melodierna rörde mig. Jag började älska dem, innan jag läst något alls. Där var en sång:
