18
hårt penseln mellan fingrarna. Moster Amelie har hjälpt mig, och vi beundra båda den fina blomman, ännu fuktig och glänsande efter målningen. Nu fattas bara en stängel till blomman. Åter doppar jag penseln i det flytande guldet i koppen framför mig och lyfter den över kniven. Men jag har tagit penseln för full, och när jag sätter ned den stänker färgen över hela arbetet, så att träet blir översållat av små gyllene prickar. Så jag grät! Men när några dagar gått, började jag tycka, att papperskniven skulle sett fattig ut, om ej allt guldet varit, och på julaftonen, då Pa särskilt beundrade de glänsande prickarna, var jag helt stolt över mitt verk. Och som jag nu satt, tyckte jag att de där prickarna höjde sig inför mina ögon och sprutade ut över rummet, så att den grå morgonen begynte dansa och skimra. Jag hade gråtit och gråtit, men de gyllene stoftkornen hade dröjt kvar, och till sist hade jag själv funnit dem vackra. De där guldstänken, som jag helt ofrivilligt spillt ut över träet, tycktes mig med ens ha droppat upplöst guld över hela min barndom. Ett barns överfyllda fantasi hade som en färgtung målarpensel kastat sina stänk över en dyster omgivning och ett mörkt hus. Barnet hade gråtit först, men mellan tårarna hade
