17
då hon nu ej längre behövdes för min mor, tagit avsked av oss, och jag tror att ingen annan än vår trogna gamla Lova saknade henne.
Jag satte mig tillrätta i stolen och knäppte ofrivilligt samman händerna som vid en gudstjänst. Det var min födelsedag, och det låg något högtidligt i den tysta våningen. Jag hade en känsla av att jag ville fatta en massa goda föresatser för mitt kommande livsår; men framtiden tycktes mig så obestämd. Jag kunde icke få något grepp på den, icke föreställa mig detta kommande år. Allt var nytt, obekant och dunkelt. Något hade sjunkit undan, och som allt som blir borta hade det försvunna något lockande och mystiskt över sig, som gjorde att jag oupphörligt ville se tillbaka.
Framför mig på bordet låg en liten papperskniv av trä. Jag tog den i handen, vände på den och smålog. Pa hade aldrig brytt sig om att ha någon annan papperskniv. Jag hade målat den åt honom en jul, då jag var en helt liten unge. Skaftet pryddes av en prunkande gul solros, men över hela träet voro guldstänk från solrosens kalk strödda i ymnigt överflöd. Med ens står hela scenen för mig. Jag sitter lutad över bordet hemma i salen och kramar
2. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
