243
sig själv? Han var svartsjuk på mig! En flicka! Denna upptäckt följdes av en hel hord idéer, som ledde rakt tillbaka till Bos underliga vänskap för Magnus.
Men dessa tankar smögo sig bort för en känsla, som het som en eldslåga borrade sig igenom min kropp, där jag låg utsträckt i sängen. Jag längade efter någon. Jag famlade omkring i bädden som ett blint djur i åtrå efter någon att trycka mig intill. Och mina läppar öppnade sig, som kände de på långt håll närvaron av den dryck, som skulle kunna släcka deras törst. Jag sträckte ut handen som för att närma pokalen till mig, lät den så åter maktlöst sjunka… Samtidigt blygdes jag över dessa känslor, som jag hela tiden fruktat; men själva blygselförnimmelsen kittlade som ett olovligt retmedel. Och syndfull och suckande begrov jag huvudet i kudden.
Slutligen gick jag upp och tände. Kerstin låg där och sov, het i ansiktet, med håret i en blond våg över kudden. Åsynen av hennes djupa sömn lugnade mig. Länge satt jag och betraktade detta friska ansikte, omedvetet som ett barns i sömnen. En vit kraftig arm låg ovanför täcket. Jag jämförde den tyst med min egen smala. Och ovanför de båda bäddarna
