244
fångade jag i spegeln en skymt av mina oroliga ögon. Hur hade den där flickan och jag kommit i samma rum?
Åter släckte jag. Men ännu länge låg jag vaken, och på morgonen, resdagen, vaknade jag tung i huvudet med en kväljande förkänsla av olycka.
XXXVI.
Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?
Och ändå var jag väl icke mycket lik Barbara. Den första jublande känslan, som kärleken till Herbert skänkt mig, blandades så småningom upp med en förnimmelse av smärta och leda. Så är det väl alltid. Men stundom smög sig en melankoli över mig, som jag inte kunde reda mig mot. Jag kastade mig på sängen, där jag låg orörlig, som om alla leder domnat bort. Slöt jag ögonen, kommo underliga fantasier glidande. Ibland tyckte jag mig vara i en väldig skog, hörde träden susa över mitt huvud, kände vassa stenar mot mina fölter. I nästa sekund var skogen fylld av snö, och en driva låg tung och kall över mitt bröst, nära att kväva mig. Slog jag så åter upp ögonen, möttes jag av vår-
