246
Och sedan, när jag åter låg orörlig, gick ångesten ännu som efterdyningar genom min kropp.
All säkerhet var försvunnen. Jag väntade på skriket, med en oerhört kvalfull förnimmelse av att jag icke längre hade mig själv i min makt. Och under dagarna, som följde, växte denna känsla av osäkerhet. Gick jag på gatan bland människor, var skräcken där. Tänk om jag skulle skrika till! Tänk om jag plötsligt skulle säga något högt! Människorna blevo mina fiender. Kanske vaktade de bara på att jag skulle bära mig åt som en galning? Jag vek av från de stora stråken, smög mig bakgator, sprang med andan i halsen över någon öppen plats, som jag måste förbi.
Men nästa gång jag var på föreläsning med Kerstin, kom anfallet på nytt. Mitt skrik slapp lös som en ond ande, och jag fördes ut halvblind av tårar och följdes hem av Kerstin i bil. Å, denna skamkänsla, denna ohyggliga skamkänsla som efter ett begånget brott! Jag ville icke se någon, låg envist tyst med sammanbitna tänder.
En läkare kom till mig. En liten fet och röd herre med sträng mun och genomträngande blick. Han undersökte mig noga, mumlade om
