245
eftermiddagens milda ljus, som strömmade in genom fönstren och hörde klangen från Jakobs kyrkklockor.
Då grep mig känslan av intighet. Själv var jag overklig och tingen omkring mig overkliga, så att jag ej vågade röra vid dem av fruktan för att jag skulle sticka fingret genom tomma luften.
Vid ett sådant tillfälle kom en skräck över mig, en dödsångest, som jag aldrig förr erfarit. Det kändes som en kramp, som drog till om hjärtat, en stickande domning i alla leder, strupen sammansnördes, och jag hörde mig själv skrika som en drunknande. Jag förlorade icke medvetandet om var jag befann mig, men ångesten var så stark, att skriket pressades fram. I nästa ögonblick hade jag Pa och gamla Lova omkring mig. Ängsligt böjde de sig över mig. Gamla Lova kved som en hundvalp, och Pas ansikte var eldrött; jag observerade det under halvslutna ögonlock. De satte mig upp i sängen och gåvo mig vatten att dricka. Mina kinder brände. Snyftande och hackande tänderna, dolde jag ansiktet mot Pas arm. Jag kunde inte förklara, varför jag skrikit. En förfärlig känsla av skam kom över mig. Jag blygdes som ett barn, som ertappats med en odygd.