20
III.
.
Stockholm tyckes ofta helt foga sig efter ens egna sinnesstämningar. Finns det väl någon ort på jorden, som lyser, strålar och ler villigare, då ens hjärta är glatt, än dessa flytande bolmar i det blå vattnet? Och jag har sett, hur husens skuggor bli grå, tänja ut sig och sakta släcka varje dallrande solstråle, varje flämtande gnista av färg, till dess alltsammans förefallit lika grått som ens eget grå humör. Det är väl denna smidighet, som gjort att Stockholm kallas intagande. Men det är inte en smidighet av den sorten, som brådskar och fjäskar och söker ställa sig in. Det är något förrädiskt och trolöst, något opålitligt i den: man vet ändå aldrig med bestämdhet vad den nästa ögonblick skall bjuda på. Hur många år jag än kommit att vistas här har jag dock aldrig blivit riktigt säker på denna stad. En dag visar den mig plötsligt ett nytt drag, ett milt och smältande eller ett hårt, avvisande, som jag förut ej haft en aning om, och varje gång det hänt har jag tyckt mig höra ett skratt komma bubblande med vattnets vågor eller susa förbi mitt huvud 1 rymden. Jag känner således icke Stockholm
