21
ännu. Det skall finnas en överraskning för mig, när jag viker om nästa gathörn eller när jag kunnit långt bort under Djurgårdsekarnas väldiga kronor.
Jag sörjer över att jag inte vuxit upp i Stockholm. Jag ville ha känt varje gata, ha lekt i varje sandhög. Jag ville ha gått till skolan tidiga morgnar, då luften ännu är fuktig och ren och gatutrafiken inte börjat på allvar. Med dunkande hjärta skulle jag ha sprungit genom de smala gränderna, hört larmet inifrån de mörka, brunnsliknande bakgårdarna och sett glimtar av en värld, så olika min egen, att jag inte ens skulle förstått att känna medlidande vid åsynen av ett blekt barn, som stirrat på mig genom en fönsterruta, eller att rygga tillbaka vid ljudet av en grov röst, som sänt sin råhet emot mig inifrån ett lågt kyffe. Men på andra sidan gränden ligger parken, och om vårarna skulle jag spatserat under detta skälvande, gröna hav av blad, sett fina gossar och flickor leka med hinkar och spadar, vaktade av blåklädda små jungfrur, och förundrad tittat på sandgångarnas darrande och bleka mönster av sol och skuggor. Och sedan, när jag blivit stor, skulle jag ibland gått tillbaka och hälsat på hos det alltsammans: huset, där vi bodde
