255
snö, och på stigarna var det halt av rinnande snövatten och årsgamla, bruna barr.
Jag visste inte riktigt, vad jag skulle tala om. Nu var jag blyg för den där unge mannen, som gick så nonchalant med händerna i fickorna, och såg jag mig om, mötte jag genast hans blick, skrattande, road, och då krympte jag ihop inför den och kände mig mycket barnslig.
Jag frågade honom om England, och han svarade. Han började berätta om de många resor han gjort i främmande länder. Mest i sydliga och exotiska. Han berättade icke väl, icke åskådligt. Det var, som om han inte varit van att tala om sig själv och sina intryck, eller också hade han svårt för att på svenska finna de rätta orden. Men medan jag gick där vid hans sida och hörde på den behagliga rösten med den starka brytningen, kom åter oron för något förbjudet, något farligt över mig. Varje hans ord fick en främmande klang, som tjusade. Mellan hans korta avhuggna meningar hörde jag bråket vid hamnarna därute, kärrornas gnissel, då de kördes fram lastade med guldgula apelsiner, dyningarnas slag mot hamnpiren…
Förvirrad strök jag mig över pannan och sökte i djupa andetag dricka in den svenska
