254
insmickrande, och han såg trött ut. Huden tycktes strama åt över kinderna och gav hans ansikte något smalt och spänt, som kom honom att verka äldre, än vad han synts mig föregående kväll.
Han hade slutat äta och tände en cigarrett. Medan jag drack kaffet, lutade han sig tillbaka i stolen och betraktade mig. En nästan omärklig darrning genomfor mig. Å, vad jag ändå var oerfaren! Jag, med mina drömmar, mina halvvakna förnimmelser! Redan då, redan första morgonen, hade jag en aning om att här var något jag borde fly, något jag inte var vuxen. Och under dagens lopp växte denna aning till en stickande rädd oro.
Hela dagen voro vi tillsammans. Constance satt inne och målade en bukett tulpaner, som hon ställt i sängkammarfönstret.
— Ta hand om Tony, är du snäll, Frank, sade hon endast, eljes får Tony ta hand om sig själv. I det här huset äro vi fria människor; och så log hon mot mig och kisade med de bleka ögonen mot solen.
Frank och jag gingo ut. I en rabatt nedanför trappan växte krokus och snödroppar, men inne i skogen lågo ännu smutsiga drivor av
