260
själv kunde hjälpa det. Icke en vanlig salongscharmör; men han hade detta obeskrivliga något, som intar kvinnorna och som likväl ingen av oss kan riktigt ange, vari det ligger.
Vi började tala om vad jag just hade läst. Det var en mening jag inte förstod. Då steg han upp för att titta i min bok. Han ställde sig bakom stolen med händerna vilande på ryggstödet och läste över mitt huvud. I samma ögonblick kom hans närhet över mig som ett rus, en blodets sång, så att allt gick runt för mina ögon. Det var då förälskelsen trängde sig in i mig, rätt in i hjärtat. Just i detta ögonblick, då Frank lutade sig över min stol. Jag tordes icke röra mig, satt bara alldeles stilla med en förnimmelse av att allt blodet rann från mitt hjärta, som nyss förut dunkat, som om det blivit skrämt.
Den natten började min kamp. Jag var som ett barn, som i hjälplös vånda slagit händerna kring huvudet för att på detta sätt söka värja sig mot stormen. Jag visste, att jag blivit förälskad, men jag kallade det inte ens då ännu för kärlek.
Men allteftersom nattens timmar gingo, föreföll det mig, som om hela mitt väsen förändrades. Detta var jag, men ändå icke jag. En
