261
ny känsla slog rot inom mig och bredde ut sig, hänsynslöst förtrampande allt gammalt, men ändå tvingande mig att se på detta förflutna med en klarsyn, som sved och värkte.
Min kärlek till Herbert? Fanns den icke där ännu? Var icke den sig lik? Det var väl så, alt det icke mera fanns plats för den inom mig, och den miste färgen av att tryckas ihop. En otrogen hustru kunde icke känt sig uslare än jag, då jag förstod detta. Jag ropade på Herbert, grep efter honom som ett skydd, vilket jag skulle kunna hålla upp för den där vackre mannens ögon. Men Herbert räckte inte till skydd.
Jag var avklädd, naken, blottad, och blygdes icke. Det var ett rus, en hetta, som gjorde att jag inte frös, och en oskuldsfullhet, som gjorde att jag inte blygdes. Jag kände med ens, hur jag växte, blommade. Jag var kvinna, och jag hade icke vetat det. Darrande foro mina händer över min kropp. Kvinna! Bröstens fina rundning, höfternas bågar, som slöto sig om en skälvande skål, vittnade triumferande därom. Min var mottagandets stora, ödmjuka konst, alla mina lemmar öppnade sig ju mot kärleken. Oskyddade, värnlösa! Glada åt sin värnlöshet!
