263
XL.
Jag hade verkligen sovit! Åtminstone slog jag upp ögonen mot en ny dag. Långsamt reste jag mig i sängen. Kroppen kändes spänstig, lätt, inte alls som efter en genomvakad natt. Bara i hjärnan sved det som i kramp.
— Det är morgon, sade jag halvhögt.
Min röst var sig icke lik. Till och med min röst hade förändrats sedan gårdagen. Jag försökte säga något annat högt för mig själv, men for tillbaka för den underliga stämman. Tveksamt gick jag fram till spegeln. Två glänsande ögon mötte mig. Jag spejade forskande in i dem, liksom för att söka finna det nya väsen, som tagit sin bostad i mig. Det ger en stark känsla av overklighet att blicka in i sina egna ögon. Det är, som om en annan undrande och ängsligt gåve blicken tillbaka. Där bakom ögonlocken, bakom en svart orörlig pupill, måste hemligheten finnas. Det är omöjligt att nå den, och stucke jag en nål rätt in i pupillen, skulle ögat endast skymmas av blod.
Långsamt klädde jag mig. Jag var rädd för att gå ner, och dock längtade jag efter det där soliga frukostrummet, där Frank varje morgon
