262
Jag kände mig rik och stolt. Allt syntes mig möjligt. Världen vidgade sig. Tankarna slogo hål i väggen, och jag såg in i främmande underbara land. I ett plötsligt nu flammade det upp för mig, att mitt liv kunde jag skapa själv. Alla borde kunna det. Krafter slumrade, men vaknade upp. I sådana stunder äger man hela världen, och världen är en hopning av skönhet och underverk.
Hela natten vakade jag. En gång steg jag upp ur sängen för att söka skriva ned något av allt vad jag kände. På ett blankt, vitt papper skrev jag det enda ordet: »Sinnlighet.» Jag blev sittande och stirrade på ordet, till dess jag tyckte alt bokstäverna hoppade upp och beto sig fast i mina läppar. Jag ville skriva mer, men förmådde icke. Då grät jag med pannan mot det blanka pappersarket, och åter såg jag för mig denna brutala egensinniga mun, det åtstramade vackra ansiktet. Med ett spadtag hade den där mannen grävt fram mitt hjärta. Och jag såg honom hålla upp det med hjärtrötterna drypande av blodet från mitt innersta hemliga väsen.
