268
Icke ett ögonblick tänkte jag på möjligheten av ett giftermål med honom. Med Herbert hade jag drömt om ett äktenskap. Men jag kunde inte tänka mig den där vackre mannen med den trotsiga munnen inom ett hems väggar. Alltjämt såg jag bakom honom ett främmande lands formationer, eller en horisont som sjönk i havet. En resenär var han, en orolig längtansfull resenär, som icke hade något språk, som riktigt var hans eget, icke något land, som egentligen var hans fosterland.
Men det var ett ord, som steg upp inom mig de där nätterna, då månskenet målade bilder i mitt rum.
Älskare!
Ack, jag hade det från mina otaliga romaner. Älskare! Lover! En älskare skulle han kunna vara. Äktenskapet fordrar tålig uppoffring och vänliga omsorger. Där luktar också matos och höres barnskrik. Frank skulle sätta händerna för öronen och fly. Men som älskare skulle han begära stjärnorna för att fästa dem som ett diadem kring sin älskarinnas panna. Så drömde jag. Och rent instinktivt träffade jag nog en speciellt manlig karaktärsbild rätt. Eller snarare: träffade jag icke den manliga idealbild, som den vaknande kvinnans förskönande fantasi formar
