269
åt sig, när hon böjer sig mot jorden för att söka himlen och hennes förälskelse blir på en gång till törstig, blodtyngd drift och högspänd, översvinnlig lidelse?
Men jag själv? Skulle jag bli hans älskarinna? Så långt sträckte sig icke mina tankar. Realiteten skakar sällan daggen från den ännu helt unga flickans kärleksdrömmar. Och dock var jag så brinnande förälskad, att jag häftigt kysste mina händer och axlar, som om min åtrå därmed skulle kunnat utlösas.
Det fanns stunder, när jag fruktade för att bli galen och då jag också tyckte mig se ett uttryck i det där spända, smala ansiktet, som jag sett i min mors och i Barbaras. Då föreställde jag mig, att det fanns något verkligt besläktat även mellan oss två.
Och det fanns andra stunder, då jag skulle kunnat lyfta världsklotet och kasta det svängande ut i rymden.
XLII.
En eftermiddag gick jag upp i Franks rum. Jag hade inte varit där förut. Han satt vid skrivbordet, när jag steg in, och bara vände litet på huvudet och nickade på sitt allvar-
