270
samma sätt, som om han väntat mig. Det var Constance, som hade skickat upp mig i ett ärende, men det glömde jag genast. Frank svepte med handen över en stol, så att papper och böcker föllo i golvet, och bjöd mig sitta ned. Sedan fortsatte han efter en lätt ursäkt att skriva på sitt brev.
Jag betraktade det nedböjda huvudet med den vackra profilen. Han såg nästan sträng ut just nu. Jag var glad att han inte talade. Från honom gick min blick till skrivbordet. Alldeles vid hans hand stod ett amatörfotografi av ett kvinnohuvud med mörkt, svallande hår. Jag stirrade fascinerad på det. Kanske var det till den där damen han skrev? Var jag svartsjuk? Nej, jag var inte svartsjuk. Hon levde någonstädes, kanske på andra sidan haven, men jag var ju här, så nära honom att jag hörde hans andetag. Som om han läst mina tankar, såg han i detta ögonblick upp.
— Hon är vacker, sade han med en blick på fotografiet.
— Ja, mycket!
Men jag frågade inte, vem hon var. Det förflutna rymdes lika litet som framtiden i detta skälvande nu, som förde den svaga pusten av hans andedräkt mot mig.
