274
som vi slungats ned i, utan att vi själva bett om att få komma dit.
Alla mina tankar upptogos av att söka finna mig tillrätta med mitt nya jag. Jag kände icke igen mig själv. Med ängslig iver spanade jag efter det, som jag kunde minnas som mitt eget, men fann det inte. Jag hade ömsat själ.
Det korta sammanträffandet med den där mannen sände sina verkningar långt in i framtiden. Åratal efteråt kunde ett ord, en särskild stämning, månskenets rinnande blanka ljus över ett landskap, återkalla honom till mig. Åratal efteråt mötte jag honom ännu i mina drömmar, hörde jag klangen i hans röst genom feberfantasiens rus, eller kunde ett främmande ansikte på gatan, som i något drag hade likhet med hans, jaga en stöt genom mitt bröst. Han väckte mig till känslan av världens ofantlighet, på samma gång som mina sinnen sprutto upp ur sin dvala och med ens mognade mig till kvinna.
När jag skriver detta, äro de långa vita aftnarna åter här. Genom en skinande fönsterruta faller den darrande glansen därutifrån över mitt skrivbord. Jag lägger ned pennan och lyssnar. En storstads buller tränger dovt in, och nedanför i den lilla gränden leka barnen. Jag bör deras höga glada röster. En boll, en grann och
