275
stor boll, studsar mot en vägg, och på gatan intill dör ljudet av en skramlande vagn bort mellan husen.
I spegeln mittemot ser jag en dörr. Nyss stod den öppen. Nu glider den åter igen. Rösterna jag hörde, gestalterna jag skymtade försvinna och lämna mig ensam med den vita skymningen.
XLIV.
Jag var åter i Stockholm. Besöket därnere tycktes inte ha gjort mig rödare om kinderna, och Pa betraktade mig ibland ängsligt.
— I sommar måste vi vara på landet, sade han och for smekande med handen över milt hår.
Detta var våren före utbrottet av världskriget. Anades det redan i många sinnen? Det förefaller mig, som om allt den där tiden sjöd av feber och spänning, eller inbillade jag mig det bara, eftersom min egen själ var i uppror?
Maj hade kommit. Parkerna stodo i ljus grönska, gatorna blänkte av solen. Jag träffade Herbert igen. När jag hörde hans lätta steg närma sig, kände jag samma sprittning av på en gång ljuv och orolig glädje som förr. Kunde jag älska två män? Ivrigt såg jag in i detta ansikte jag kände
