278
— Pu! sade hon och andades ett djupt tag.
— Vad nu då?
— Kärleken, ropade hon och fläktade sina heta kinder med näsduken. Den förfärliga kärleken, snälla du!
Jag väntade tyst.
— Det är inte så lätt skall du tro; Kerstin vände sitt blossande ansikte mot mig. Han ville kyssa mig — mig, förstår du!
— Ått han bara vågade, log jag.
— Ja! Och så sade han att vi hade samma intressen. Han spelar flöjt. Har du någonsin sett mig blåsa flöjt? Jag är ju sångerska. Kanske hade han tänkt sig, att han skulle blåsa i sin flöjt, medan jag sjöng. Stackars pojke! Och Kerstin lutade sig tillbaka i stolen och skrattade, till dess hon grät.
— Du är nog ingen bohemflicka, sade jag försiktigt.
Då upphörde hon plötsligt att skratta och såg sorgset på mig.
— Säger du det? sade hon. Säger du det?
Och en lång stund satt hon tyst och modstulen.
Dagarna gledo vidare. Staden började bli het att gå i. Fönster och trottoarer återkastade det skarpa ljuset, så att ens ögon brände.
