279
Ibland träffade jag mina släktingar. Tant Emilie satt däruppe i sin vackra våning och såg genom filen av sina glada trevliga rum. Beth var bortrest, och Barbara, hon var alltjämt lika sjuk. Kom jag ditupp, tyckte jag mig skymta den stillsamma flickan med de drömmande ögonen. Det var, som om moderns intensiva tankar hölle henne kvar i hemmet, så att man bara väntade att plötsligt få höra hennes röst.
Och tant Mirjam? Fortfarande log hon sitt smilande leende, men jag tyckte att hon åldrats detta år. Hade hon bekymmer för James? I så fall lät hon ingen märka det. Hon hörde till dem, som skrattande gömma den värkande handen bakom sin rygg. Det var hennes hjältemod. Pa talade om att James bravader började göra hans ställning vid regementet osäker — ja definitivt ohållbar.
Pa ville att vi skulle resa från staden så fort som möjligt. Uppe i Jämtland hade han beställt rum på ett pensionat för en tid. Faster Gunilla skulle också komma dit. Herbert och Bo ämnade sig ut på fotvandring; först skulle Herbert dock göra ett besök hemma. Kerstin skulle till Falsterbo. Så förberedde sig alla på att skiljas från staden.
