281
— Jag har varit mycket glad åt denna gångna tid, varunder jag fått lära känna dig. Och han såg vädjande på mig, som om han velat få höra något från mig.
Men jag böjde bara på huvudet.
»Han vet ingenting om vad som hänt mig», tänkte jag.
Men han måste dock ha förstått något, ty trevande, osäkert, som om han icke vetat om han vågade tala, fortsatte han:
— Du har nog förändrats efter den där resan; jag vet inte vad det är, men du är dig inte lik.
Avvärjande höjde han handen, som om han nu i stället varit rädd för att jag skulle säga något.
— Jag frågar inte, utbrast han, men det där har gjort mig orolig. Så länge har jag känt det, som om du — du hörde till mig. Som om det inte kunde vara annorlunda. Vi kunde ju alltid träffas så här. Jag skulle spela för dig. Du kunde få mina sånger. Vi skulle sitta och prata förtroligt i skymningen — — —
Han skrattade litet förläget, och nu kommo orden brådskande:
— Ser du, jag har aldrig varit kär. Aldrig! Jag vet inte, vad det är. Jag föreställer mig
