280
XLV.
Aftonen innan Herbert reste till sitt hem kom han upp till oss för att säga adjö.
Som vanligt steg han rätt in i mitt rum. Jag hade icke väntat honom. När jag såg upp, stod han där plötsligt i dörren. Min blick flög honom strax till mötes. Han föreföll mig som en drömbild, vilken i nästa sekund kunde försvinna — flyta bort med skuggan utefter väggen. Nu kom han in i rummet och satte sig på en stol nära mig. Hans ögon glänste oroligt, och han kunde icke hålla sina smala händer riktigt stilla. Lågmält började vi tala om den förestående sommaren.
Nedanför på gatan gingo några människor brådskande förbi. Deras steg ekade mot husen, så upphörde ljudet av dem, och i tankarna såg jag genast gatan ligga vit och öde fram mot kyrkans grå, obevekliga vägg. Det var, som om någon smugit sig bort och lämnat oss ensamma kvar.
— Nu komma vi inte att träffas på länge, Tony, hörde jag Herbert säga.
Åter rörde han händerna, som om han sökt fånga en melodi i luften.
