285
efter vårens tid av upprördhet. Ibland steg en längtan upp inom mig, och bortom det brinnande fjället skymtade då hägringar från de land, dit Frank hade fört mina drömmar. Men min längtan slocknade på samma gång som solen sjönk. Gick jag ensam, tänkte jag väl också på det som hänt, och det kunde svida till i bröstet, då den där vackre mannen på nytt dök upp för mig; men allt var redan så långt borta. Tankarna fladdrade hän med fjärilarna över ängarna och domnade av blomdoften, som om aftnarna steg upp och fyllde luften, så att den tung och frömättad tycktes sväva i moln omkring oss.
Dock, så småningom kom en tyngd över mig, en namnlös ångestkänsla av att något skulle hända. Vad visste jag inte. Ständigt treva vi ändå i skymning! Ibland löpa aningarna som köldrysningar genom dunklet. Då veta vi inte, om vi skola gå tillbaka eller framåt.
Och så kom kriget. Vi kunde först icke tro på ryktena, som sökte sig upp till oss. Men varje dag tycktes bringa det som skedde ute i Europa närmare oss. Nu brann hela världen…
Och om kvällarna föreföll det mig, som om återskenet från elden flammade därborta över den vita fjälltoppen.
