286
XLVII.
Det året flyttade de flesta stockholmare in från landet tidigare än vanligt. Det var för krigets skull.
Stockholm förekom mig icke längre sig likt. Det låg hets och oro i luften. När två människor möttes, var det samma frågor, som korsade varandra. Ögonen sågo förbi varandra mot ett fjärran, som dock ingen kunde föreställa sig riktigt trots tidningarnas stora rubriker och många fotografier från krigsskådeplatserna. Landsstormsklockorna hade slutat att klämta, men alla fortsatte att fråga:
— Skola vi med?
Redan blossade de olika sympatierna för krigslanden upp. Meningarna skuro sig. Bästa vänner skildes som fiender, därför att de ej kunde ropa seger åt samma folk.
Över officerskretsarna och den högre bourgeoisien tycktes det rike, som de betraktade som det större fäderneslandet, helt ha sträckt sina örnvingar. Tyskland! Tyskland! Damer snyftade hysteriskt fram namnen på de tjocka tyska generalerna, vilka de, icke utan rysningar av välbehag, sågo för sig som ståtliga sportsmän
