288
Mirjam Meijerhelm blivit ung på nytt i denna luft, så fylld av intriger, olycksprofetior, spänning. Hon blev väldig, oroande i sin krampaktiga kärlek för allt tyskt. Hennes hjärta tycktes bara väntat på att få hänga sig fast vid något: Tyskland spetsade det på sin nerblodade värja. Jag hörde henne med sin kuttrande röst fråga James unga kamrater, om de voro riktiga tyskar. De bockade sig småleende.
Att vara riktig svensk den tiden, det var att vara riktig tysk. Att följa traditionerna för avkomlingarna av franska och engelska adelssläkter i Sverige den tiden, det var att följa preussarna.
Herbert hade också återvänt till staden. Om kriget talade han mycket litet, men jag förstod att hans sympatier lågo åt annat håll än mina släktingars. Även i vårt förhållande till varandra hade det kommit in något nervöst och otåligt. Vi hörde ihop, och ändå hörde vi inte ihop. Bo följde honom numera som en skugga, och jag hade en känsla av att Bo bevakade mig avundsjukt.
En solig, strålande september flöt in. Men ingen hade ro att glädja sig åt dess skönhet.
