23
ett förmanande pekfinger framhöll tidens gång, medan kyrkklockan till yttermera visso sjöng ut kvartslag och timslag med denna sorgsna röst, som dallrade ända in i våra rum. Men kom jag väl fram till kyrkan, såg jag en öppen plats, och strax intill hörde jag spårvagnarnas rassel från Gustav Adolfs torg.
En smal skum gata sköt ut liksom en lång stråle mörker ur kyrkportens nyckelhål, och ledde genom en del av stadens centrum ända till en fri och ljus rymd, där Mälaren plötsligt öppnade en bred bukt. Den gatan gick jag ofta. De gamla husen voro patinerade av smuts och ålder. Hade man gått en bit och vände sig om, såg man den breda svarta kyrkporten bakom sig, och med en rysning sade man sig, att man aldrig skulle komma ut igen, därför att denna svarta port slagit i lås bakom en. Den gatan var helt olik allt det småstadsbarnet förut sett. Först var det dessa imponerande husrader, där fönster satt invid fönster med så små mellanrum, att man tyckte att människorna därinnanför måste bo som i en glasveranda. Rutorna glimmade svagt och melankoliskt, och slogs ett fönster upp på vid gavel, kunde det hända, att dess glas lyckades fånga ett seglande gråmoln däruppe, och genast kastades, med något av
