23
metall. Men jag band icke ihop de olika intrycken med varandra. Inom mig värkte det endast av längtan efter det gamla huset och trädgården, den vackra provinsstadsparken… Och under allt detta nya mummel och tramp av många brådskande fötter hörde jag ibland en klagande utdragen ton: det var vinden, som svepte in från slätten däruppe och slog om knutarna på det mörka huset.
Innan jag lärde mig att hålla av denna nya stad, började jag älska att gå omkring där ensam. Jag hade gått ensam förr också, men att gå ensam i Stockholm fick snart sin särskilda charm.
Första tiden, när jag om förmiddagarna kom ut på Trädgårdsgatan, blev jag ofta stående och såg rakt framför mig mot den grå kyrkan. Den smala gatan gjorde en krök just vid kyrkhörnet, och därigenom kom det att se ut, som om kyrkväggen stängde av hela gatan. Jag hade varit inne i kyrkan ett par gånger. Den hade endast givit mig ett intryck av något mörkt och djupt, och orgelns eko hade sjungit dovt och mullrande uppe bland de höga valven. Där höjde sig nu dessa skrovliga väggar, slutande sig om ett mörkt hål, dominerande hela gatan, och med ett tornur, vars väldiga visare med
