298
molnen, och det sjöng i luften. Vid middagen berättade Pa, att James tagit avsked från regementet och skulle fara till Tyskland för att ställa sig i dess tjänst. Han räknade på att hastigt avancera som tysk officer.
— Kanske är det det bästa han kan göra, sade Pa tankfullt. Hos oss skulle det nog aldrig blivit något av honom.
Med ens sjönk mitt hjärta. Där stod Frank framför mig igen. Frank med det smala, spända ansiktet och den trotsiga munnen. Frank som också skulle ut i kriget!
Och när Herbert och jag sutto allena i mitt rum, började jag plötsligt tala om Frank. Det var, som om jag tvungits till det — som om jag velat komma bort från den där mannen genom att dränka hans namn under en ström av ord.
— Jag är så glad, att jag kan tala med dig, sade jag till Herbert, och så återvände jag till Frank.
Jag märkte inte Herberts växande ångest. Framför mig stod bara en blek gestalt, som jag trott mig vara fri från, men som nu åter sträckte sig efter mig. Skräcken förvirrade mig alldeles. Min kärleks första dag, min och Herberts dag, förstörde jag så.
