297
vid hjärtat. Mitt liv var då icke så ändamålslöst: genom mig skulle nya liv tändas. Som strålen från ett starkt sken träffade mig den plötsliga förståelsen av kärlekens väsen. Längst inne i den purpurflammande kalken, som synes vara till endast för ögats och sinnenas fröjd, döljes ett vitt spätt blad, som darrar av längtan efter att få spira och höja sig den stund, då de höga granna bladen omkring den sakta vika sig åt sidan.
Redan drömde jag om barnet, som en gång skulle vila i min famn, och när dagern sipprade in i rummet, låg jag ännu vaken med brännheta, lyckliga ögon.
Herbert kom strax på förmiddagen. Vår förlovning skulle eklateras redan efter några dagar. Herbert hade hälsningar från sina föräldrar, med vilka han talat i telefon. Jag badade i sällhet. Världen hade fått ett nytt ljus över sig.
Bo kom även. Han tog mig i famn. Det var något exalterat över honom. Ena ögonblicket var han glad för att i nästa stund synas försjunken i dysterhet. Han gjorde mig nervös, där han gick och trampade omkring oss.
Hela dagen var jag lika lycklig. Marken gungade under mig, som om jag gått bland
