303
om han inte kände för mycket av den där dragningskraften.
— Bo är svartsjuk på mig, sade jag plötsligt.
Herbert såg allvarsamt på mig.
— Du har sett det, sade han. Ja, det är han. Det är oresonligt, vansinnigt, men det är nog så. Nå, det går väl över. I vårt vänskapsförhållande var det just Bos rädsla för att vår vänskap skulle vara något ömmare än vanligt kamratskap, som höll på att förstöra det för oss, och jag undrar — — —
— Vad då? frågade jag snabbt.
Herbert såg på mig med sitt gossaktiga leende, men med en aning oro i blicken.
— Jo, fortfor han, ibland var det som en hetare luft omkring oss. Någon gång kunde det hända, då vi sutto och talade i skymningen, att vi tystnade och häpna tittade på varandra. Det var, som om ett främmande väsen, något ömt och flämtande, sakta glidit bakom oss och plötsligt slagit en het och närgången arm om oss båda och motståndslöst pressat oss intill varandra. Han tog sig lätt över pannan. Det var då Bo blev så rädd.
En stund sutto vi utan att säga något. Så började jag tala igen. Nu kommo vi in på förhållandet mellan man och kvinna. Det var så
