314
satt bredvid mig med min hand i sin och morgondagern började lysa utanför fönstret.
LIV.
Jag hade somnat.
När jag vaknade, var det ljust i rummet och Herbert böjde sig över mig. Långsamt såg jag mig omkring. Jag behövde icke famla i tankarna, jag visste genast allt som försiggått. Jag tyckte endast denna morgon var så långt skild från de andra dagarna, att det var besynnerligt att endast en natt kunde ligga emellan den och dem. Sakta reste jag mig på armbågen. Herbert var vit i ansiktet och darrade.
— Du måste vila, mumlade jag.
Men han skakade bara på huvudet. Plötsligt kom det en oro över mig. Vad var det, som skulle ske nu på morgonen?
— Hur mycket är klockan? frågade jag hastigt.
Herbert såg tveksamt på mig.
— Halv nio, sade han slutligen.
Då visste jag det.
— Vi måste möta Frank, sade jag bestämt.
— Nej, ligg nu stilla, bad Herbert.
