315
Men det var en röst i mitt inre, som obönhörligt manade på mig.
— Jag skall klä mig nu, sade jag.
Herbert såg sorgset på mig, så reste han sig och gick ut. Jag kände ingen trötthet längre. Hastigt klädde jag mig till promenad. I spegeln mötte jag ett par tindrande ögon. Dagsljuset föll bjärt över det oordnade rummet. På skrivbordet låg en vissen ros. Jag hade visst haft den i skärpet, då jag var på teatern föregående kväll.
Ute i salongen fann jag Pa halvklädd och rufsig och gamla Lova, vilkens ådriga händer riste och skälvde. Herbert satt borta vid fönstret. Alla vände sig ängsligt mot mig. Jag hade i den stunden icke ett spår förståelse för deras oro.
»Vänta! Vänta!» tänkte jag bara. »Jag måste först möta Frank. Sedan kommer allt att ske så fort.»
Vad som skulle ske, visste jag icke. Det var, som om jag stått på ett rullande klot, som ingen skulle kunnat få att stanna. Jag kände mig underligt överlägsen de andra inne i rummet. För ögonblicket hade jag makten, och jag skulle veta att bruka den.
— Kom, så gå vi, sade jag till Herbert.
