327
Hon hade något av stark och smidig sportskvinna över sig. Hon passade illa samman med mina egna fantasier och drömmar, och hennes hurtiga, litet hårda röst skar av mina tankar, så att jag hade svårt att finna dem igen.
Nu gick hon ut ett ögonblick och kom så in med en frukostbricka. Jag måste sätta mig upp och äta. Ur saltdosan rann för mycket salt, så att ägget blev alldeles förstört, men jag åt ändå upp det, då jag inte vågade be den där spänstiga människan om ett nytt. Nu gick hon för att själv äta frukost med de andra sköterskorna.
Med en suck av lättnad lade jag mig tillbaka. Jag hörde människor brådskande ila av och an ute i korridoren, en klocka ringde, strax därpå knarrade en dörr längre bort. Jag smög mig ur sängen och fram till fönstret.
Ute duggregnade det. Gatan såg tröstlös och ödslig ut. Jag tittade ned i en våning mittemot, där en ung herre satt vid ett stort kontorsskrivbord. En militär kom gående i hastigt tempo och försvann in i en port.
— Det är krig! sade jag högt, och strax därpå: Kanske är Sverige redan med och man vill dölja det för mig.
Jag skyndade tillbaka till sängen. Det klämtade för mina öron. Nu började jag ett miss-
