328
tänksamt spionerande på allt och alla: sköterskornas viskningar, tamburklockans pinglande, stegen i korridoren, en höjd röst från ett närbeläget rum… Min oro växte. Ingen kom heller hemifrån och hälsade på mig. Jag visste ej, att doktorn förbjudit dem att besöka mig. Nu trodde jag, att både Herbert och Pa voro ute i kriget.
På eftermiddagen i skymningen blev jag åter ensam en stund. Då kom samma obestämda ängslan på nytt. Jag slöt ögonen. Fingrarna flögo över täcket. Med ens tyckte jag mig höra trumpetstötar och bullret av de framrullande artillerivagnarna. Med heta kinder satte jag mig upp. Framför mig utbredde sig en milsvidd hed. Långt, långt borta såg jag soldater i täta led marschera förbi. De skymde horisonten, de skymde ett blodrött solklot, som halkat ned från himlens kupa och nu sände darrande strimmor över hedens gräs. Nu var jag icke längre rädd, nu när jag var mitt inne i det. Plötsligt blev det en lucka i första ledet, en gestalt kom vacklande fram över fältet. Jag såg hans ansikte — med ett skri igenkände jag det. Det var Frank. Han lyfte huvudet och stirrade mig rätt in i ögonen. Munnen var vriden på sned, som om han försökte skratta, men ur tinningen sipp-
