330
Aldrig kunde jag vara bara mig själv. Alltid var jag någon annan. Min röst förändrades. Ibland blev den skrikig och gäll, ibland hes och viskande.
Jag satt upprätt i sängen med händerna knutna vilande på täcket. Jag såg en skymt av syster Signe: hon var sysselsatt med att skriva något på ett papper. Genast trodde jag att hon skrev upp mina ord för att bevara dem för en häpnande värld.
Också inbillade jag mig, att folk samlats utanför min dörr för att lyssna till profetiorna, och jag höjde rösten för att alla skulle höra mig. Men snart glömde jag allt omkring mig. Jag tyckte mig se in i en framtid, som sträckte sig framför mina ögon som ett böljande hav. Vågtoppar höjde sig, det var människor som skulle lysa och flamma för oss: namn ur litteraturen, namn jag plockat upp ur krigshärarna. Även jag själv blev mäktig. Allt förmådde jag, och ändå kunde jag aldrig få riktigt klart begrepp om vilka dessa stordåd voro, som jag skulle utföra. Men känslan av makt var berusande härlig. Jag, lilla varelse, som aldrig tyckt mig kunna något eller vara något riktigt, som nästan alltid känt mig tafatt i verkligheten, rörde mig nu som en född drottning bland mina drömmar.
