329
rade droppe efter droppe av hans blod. Där föll han!
Jag vände mig häftigt i sängen. I nästa sekund tyckte jag, att jag kastat mig tvärsöver hans kropp. Jag kände honom under mig och slog armarna om hans nacke och vände hans ansikte upp mot mig.
— Älskade! Älskade! viskade jag.
Luften gungade och gungade framför mina ögon. Bördan i mina armar blev allt tyngre. Jag kände, hur alla mina lemmar domnade, och med ett vilt skrik grävde jag ned mig bland sängkläderna.
LIX.
Man hade flyttat upp mig i ett annat rum, högst uppe i huset. Man sade att jag störde de andra patienterna. Jag förstod det icke riktigt. Ibland förstod jag — i klara ögonblick då jag undrade över mig själv; så sjönk jag tillbaka igen.
Numera visste jag ju, att vi ej hade krig, men kriget tog stor plats i mina fantasier. Stundom föll jag i ett slags extas och trodde mig profetera krigets gång, människornas öden. Jag hade hört, att en känd sibylla i Paris dött. Nu trodde jag, att hennes ande farit in i mig.
