342
i ett annat en grupp länstolar kring ett bord. På väggarnas ekhyllor glänste gamla tennkärl. Allt i salen, från de mörka ekstolarnas prydliga, stoppade ryggar till det långa salsbordets glänsande damast och blårosiga porslin, gav en stark förnimmelse av hem, och när jag hörde familjens röster, fann jag att de hade samma klang, samma litet brådskande sätt att säga fram orden, och frågor och svar flätade sig in i varandra likt vänliga fingrar, som bara längtat efter att åter få mötas.
Medan Herberts mor från sin sida av bordet serverade det rykande teet, betraktade jag henne närmare. Hon hade ett sådant där originellt utseende, som man nästan aldrig ser ute i stora världen, där de flestas ansikten, i synnerhet kvinnornas, verka som glattpolerade, utjämnade, liksom i en själva atmosfärens strävan att få alla drag att så mycket som möjligt likna varandra. Men i detta ansikte, som jag redan visste att jag skulle komma att älska, hade tiden och karaktären fått rista vilka linjer de ville: där var godhetens och humorns linjer kring den ej alltför välformade munnen och kärlekens strålglans av rynkor och leenden kring de grå ögonen. Och när hon nu mötte min blick, nickade hon mot mig, som om hon
