341
byggnaden, där det lyste ur många fönster och en hel flod av ljus och värme tycktes strömma ut från en öppnad port.
Nu var jag inne i tamburen. Där kom någon emot mig. Jag slöts i en famn och kände ett par händer om mina axlar. Jag såg upp och blickade in i ett par grå ögon, som strålade likt Herberts. Det var Herberts mor. Jag visste genast, att jag skulle tycka om henne. Ett ögonblick betraktade vi varandra allvarligt. Nu kom Herberts far ut från sitt rum. Han hade ett yvigt grått hår kring ett präktigt huvud och en proportionerlig, spänstig gestalt. Också han tog mig i famnen. I trappan till andra våningen hördes snabba steg, och innan jag sett, vem som kom, hördes en energisk röst utropa:
— Tony borde väl få ta av sig kappan åtminstone; och i nästa sekund stod Gerd Holst bredvid mig och skakade kraftigt hand med mig. Lång, rak med ett par dansande lustiga ögon under skarpt markerade ögonbryn, gav hon mera intrycket av en glad skolflicka än av en fullvuxen dam.
Efter en stund sutto vi alla kring kvällsbordet. Herbert tryckte, förstulet uppmuntrande, min hand i skydd av bordduken. Jag såg mig omkring i rummet. I ett hörn stod en flygel,
