345
gammaldags svensk herrgård borde kunna läka en söndersplittrad hjärna. Att det ej läkte min var kanske dock ej underligt; men ofta när jag är het och orolig ute i livet, blundar jag och förflyttar mig tillbaka till dalrummet med de brokiga tapeterna, till trappuppgångens tavelgalleri, till den stora grusiga gårdsplanen, som dallrar i sol och där byggnadens täta fönsterrader betrakta mig med vänliga ögon.
Själva huset var som sagt i två våningar, och av en mild, brun färg. Åt gårdssidan sköt en fyrkantig glasveranda ut, varifrån ett par stentrappsteg ledde, och på andra sidan sträckte sig en terrass över trädgården, som sluttade starkt nedåt landsvägen och omgavs av ett brunt staket.
November hade kommit, en solig, nästan brinnande november, där regndagarna voro räknade och varunder Herbert och jag vistades ute så mycket som möjligt. Han visade mig sina gamla lekplatser i den intilliggande skogen: ännu stod en förfallen hydda kvar under en slokande gran, där stenar voro lagda i ring som sittplatser; och han förde mig ned till byn, där vi tittade in i arbetsstugan, som styrdes enväldigt och färmt av Gerd.
Egentligen hörde till gården även ett stort lantbruk med många kor och hästar, men nu sedan
