346
Herberts far blivit äldre, hade han arrenderat bort det mesta. I en röd byggnad på gården bodde kusken och hans hustru, en svarthårig kvinna av zigenartyp, med en liten ljushårig, blyg fosterdotter, som då och då stack fram sitt blida ansikte, spejande på oss, som om vi varit gudar eller märkvärdiga djur.
Jag gled in i hemmets vanor och trivdes snart, som om jag bott där hela milt liv. Varje morgon kom en täck flicka och drog upp gardinerna; och då var det dag. Dalkarlarna mittemot mig marscherade taktfast fram, och skatan vickade på stjärten. En stund låg jag och lyssnade till ljuden, som nådde mig i den vaknande morgonen. Trädgårdsmästaren krattade gårdsplanen: »ratsch, ratsch», från köksflygeln kom ett avlägset, trevligt slammer, och under mig hörde jag Herberts rullgardin gå i höjden med en smäll.
När jag klätt mig, gick jag ned i salen. Där var frukostbordet dukat. Farbror Isidor stod vid fönstret och knackade på barometern, tant Ellen kom nedför trappan med sykorgen i handen. Så satte vi oss; Gerd ännu med vattendroppar i pannan efter en hastig tvättning. Gröt, ägg, hembakat bröd och kaffe tärdes under ett
