350
henne endast våra en praktisk, god verklighetsmänniska; men så småningom fann jag bakom allt detta ett källsprång av romantik och drömmeri. Efter det att hon i timmar studerat pedagogiska tidskrifter och torra avhandlingar, kunde hon sedan under en aftonstund helt försjunka i en diger kärleksroman. Hon läste som en ung svärmisk flicka, snabbt, nästan andfått, vändande bokens blad. Det var kanske detta inslag i hennes natur, som oemotståndligt och avgörande drog mig till henne. Denna naiva glädje och detta uppgående i diktens liv mitt i all praktiskheten och duktigheten gjorde henne till en av de älskligaste människor jag mött.
I hemmet var det hon, som samlade allt i sina händer — de där aldrig sysslolösa, goda, mjuka händerna Herbert lärt mig älska, långt innan jag personligen fick följa dem i deras verksamhet.
LXV.
Herbert återvände ej till Stockholm före jul. Sina tentamina kunde han läsa på hemma. Så kom det sig, att vi båda gingo därnere tillsammans ett par månader. I ett ständigt sällskapande med varandra nötte vi, utan att veta det, på varandras nerver. Det onaturliga, halva
