349
människa, som de ansågo värd och möjlig att hjälpa, bara en handräckning för ögonblicket; de stödde för åratal framåt. Många voro de unga, som hade den familjen att tacka för att de alls lyckats ta sig fram i livet.
Den där stilla kvinnan med den humoristiska munnen och det vackra leendet ägde en hjärtats vidsynthet, som gjorde henne helt oberoende av gamla fördomar och den konventionella tillvarons band. Därför blevo också de flesta, som kommo i beröring med henne, frimodiga och öppenhjärtiga i sitt tal. Kanske att till grund för detta hennes stora förstånd på människor låg den för en vuxen ovanliga förmåga att leva sig in i barnens värld, som utmärkte henne. Sina egna hade hon följt från det de voro små — mödat sig om att lära känna deras egenart, deras lynnen, deras tankar. Därigenom hade alla blivit till barn för hennes ögon. Bakom den fullvuxnas blick spårade hon barnets, som är den ursprungliga människans, och medan hon lyssnade till förgrämdas klagorop och bittra utgjutelser över livets orättvisor och hårdhet, hörde hon under den berättandes sträva röst ett spätt väsens hjälplösa gråt och fumliga ord; och så tog hon sig för att tala till detta väsen och träffade alltid rätt.
Först när jag lärde känna henne, trodde jag
