på de guldgula rullande apelsinerna, som fått sin glöd av en het sol därborta i länder som jag aldrig sett och kanske aldrig skulle få se…
Nu började jag lyssna till Herberts steg. De ljödo tätt bakom mig i ett stilla jämnt tramp. Med ens tyckte jag mig se oss gå här i den tunga skogen, och våra steg satte märken efter sig på den fuktiga stigen. Mina först, så hans: tramp, tramp! Hans steg skulle alltid följa tätt efter eller tätt före mina. Hela livet skulle jag omvärvas av dem. Jag skulle bli så van vid dem, att jag kanske till sist ej lade märke till dem. Livet syntes mig med ens så långt — så alltför långt. Det var en enda lång väg, där vi två skulle sätta märken med tusen och åter tusen fotsteg. Så tröttande! Redan visste jag, hur den vägen skulle se ut: utan överraskningar, utan hemlighetsfulla krökningar. Jag hade icke längre den där känslan jag ofta förr hade haft av att livet var så kort och att jag måste skynda. Nej, vägen sträckte sig lång och jämn framför oss, och hans steg följde tätt efter eller tätt före mina. Tramp, tramp!
Det kändes så ödsligt i hjärtat. Nu trampade de där fotstegen på hjärtat också. Men det gjorde inte ont. Hjärtat var tomt som en gummiblåsa, det bara väste litet, då foten plattade till
