356
det. Det var icke något märkvärdigt att trampa på ett sådant hjärta. Ett riktigt hjärta blöder eller skriker till som fågeln därborta i skogen. Det här sade bara plask mot den våta marken.
Jag stannade. Stegen bakom mig stannade också. Så vände jag mig om och såg på Herbert.
— Det är inte vackert i dag, sade jag. Låt oss gå hem igen.
Ivrigt tog han min arm, och vi började gå hemåt. Han talade, men jag lyssnade alltjämt till hans steg. Nu voro de bredvid mig. Alltid skulle de vara omkring mig. Hans röst lät helt otålig. Han sade att jag borde ha blick för att en sådan här dag också kunde vara vacker. Markens bruna schatteringar, granarnas blöta, sopande grenar, den somnande himlen, allt hade sin skönhet, bara man ville se den! Jag teg. Vad han sade var kanske riktigt. Jag visste ju, att han ville uppfostra mig till att se det så. Men jag orkade inte! Brunt var brunt, smutsbrunt, och grått var grått, slaskgrått, och skönheten satt just nu och grät någonstädes inne i skogen och höll för ögonen för att slippa se. Det förstod jag envist inom mig, och halsstarrigt fortsatte jag att tiga, till dess vi voro nära hemmet. Då blickade jag upp och mötte Herberts bedrövade ögon. Men jag kunde ingenting känna. Tysta gingo vi
