357
över den knastrande sanden. Nu voro hans fotsteg åter tätt bakom mig. Och med en suck öppnade jag den regnvåta förstugudörren.
LXVII.
Det kom en solskensdag mitt i det grå. Molnen blåste bort en tidig morgon. Fönsterrutorna skeno, solen bildade ringar och rutor inne på mattor och golv.
Jag satt i den lilla soffan i trapprummet vid tant Ellens sida och hjälpte henne med att sy på ett handarbete. Herbert läste nere i sitt rum. Ute på gårdsplanen stod kuskens ljushåriga fosterdotter och stirrade upp mot solen, som om den varit en ovanlig, skinande leksak, som hon väntade skulle trilla ned i hennes händer. Tant Ellen förde nålen fort och vant upp och ned, fram och åter. För mig gick arbetet långsammare. Ibland måste jag avbryta det och som flickan därnere titta på solen eller på det nedböjda huvudet bredvid mig. När tant Ellen höll huvudet så där, fick hon en märkvärdig likhet med Herbert. Och en ömhet för Herbert, en ömhet, som jag inte känt på länge, vällde då varmt och gott fram inom mig. Solskenet lät-
