368
James därborta i sin skyttegrav hörde till oss, och den filosofiske timmerhuggaren Magnus, som ingen sett på månader, räknades också in i ringen, och de andra däruppe i den gamla staden, landshövdingens och moster Amelie och hennes man. Alla hörde vi ihop. Släkterna Ruthven och Hastfehr voro bundna till varandra, och även om det ofta rycktes och slets i de där banden, klippte ingen av dem.
Vid kaffet blev samtalet livligare. Herrarna talade bland rökmolnen om kriget — kriget… Farbror William spänstade upp sig och dundrade på som förr, och Melker svarade med sin torra lågmälda röst. Bo intresserade sig inte mycket för sådana diskussioner; sittande i en liten hörnsoffa mellan mig och Beth, berättade han små lätta skandalhistorier om människor han nyligen träffat på en bal och skämtade vanvördigt om gammalt folks krigshets och brist på balans. För honom var kriget något avskyvärt, men det försiggick ju långt, långt borta, så att han ej behövde känna sig berörd av liklukten. Hans ansikte var lika runt och barnsligt, och med en känsla av motvilja såg jag upp i det och undrade inom mig, om han någon gång skulle växa upp till man.
Då kände jag, att Melker såg på mig. Tvärs-
