369
över rummet mötte jag hans blick. De bleka, blå ögonen hade något underligt sugande i sig, som gjorde mig het om kinderna. Jag mindes den gången han följt mig hem och kysst min hand, hur han bara genom att långsamt dra av mig handsken givit mig en känsla av att jag stod naken, avklädd framför honom. Det var något liknande jag förnam också nu, och ängsligt kastade jag mig in i de andras samtal och vågade inte en gång till se bortåt Melkers stol. Och ändå var han mig personligen numera alldeles likgiltig.
Tant Mirjam kom frasande hän emot mig. Hon vinkade åt mig, att hon ville prata med mig. Vi slogo oss ned i ett litet fönsterhörn, och hon började fråga ut mig om Herbert och hans anhöriga. Hennes ögon lyste av sötaktigt intresse. Från hennes vita hals hängde det tunga pärlhalsbandet, och när hon böjde sig litet fram, slog en doft emot mig av artificiell liljekonvalje eller syren. Hon var sig lik, tant Mirjam! Hennes frågor voro icke alltid lätta att besvara. Hur jag tyckte om att vara förlovad? Om Herbert var öm mot mig? Han var väl tyskvänlig? Tänk att jag skulle gifta mig! Då skulle tant Mirjam ge mig goda råd. Men icke ännu, strax före bröllopsdagen bara. Jag hade ju ingen mor, som kunde tala med mig om allt, som jag
24. — v. Krusenstjerna, Tonys läroår.
